Målet med mina investeringar och övrigt sparande är inte att jag vill vinna någon slags lek om vem som har mest pengar när personen dör. Jag vill istället under hela min livslängd använda pengarna till att leva och må bra.

Tanken som ligger bakom det här inlägget är en situation som jag upplevt i ”verkliga” livet, av personer som jag känner väl.

Ett par, födda på 20-talet, levde fattiga i början av äktenskapet. Andra världskriget kom och det var svårt att klara sig. Ändå kunde de köpa hus. De klarade sig på mannens lön medan kvinnan var hemma med barn och skötte hushållet. Det blev dock bättre och bättre ekonomiskt för den här familjen.

När kvinnan började närma sig cirka 50 år började även hon arbeta, jag tror att det var på halvtid. Familjen fortsatte att leva snålt, men med resor lite då och då. Innan paret gick i pension hade de haft ett flertal bilar och hade även betalt av allt på huslånet. Dessutom hade de sparat ihop en ansenlig summa som var tänkt att de skulle ha som pensionärer. Men hade de sparade pengarna använts när mannen dog - 86 år gammal? Nej! Det efterlämnades ett hus och flera hundratusen kronor.

Det får mig att tänka - jag sparar långsiktigt men inte för att nödvändigtvis ge till mina efterlevande. Jag sparar istället för att nu och i framtiden - under tiden som jag lever - kunna ha det bra. Mitt mål är bland annat att kunna gå ner i arbetstid eller till och med sluta arbeta tidigare i livet än “normalt”. Kunna känna lite frihet tidigt i livet.

Hur tänker ni?